Blogg Archives · Sida 2 av 3 · Kommunikation & Coaching

Den nya feminismen – inte utan maskulinismen

Feminism är som bekant inte en direkt ideologi utan snarare en samling av många falanger som avlöser varandra. Detta tänkte jag belysa ur en ny vinkel jag inte hört i debatten hittills, trots att det inte är en ny teori. Å andra sidan är det en teori som kanske inte gagnar den ultraradikala feministiska rörelsen då den, enligt mig, skriker högst. För som jag ser det, är du det minsta ”feminist” med allt ifrån en antydan om att det vore trevligt om det var lite rättvis fördelning mellan män och kvinnor vad gäller t.ex. arbetsfördelning om barnen, så är du direkt en feminist och kan kopplas och/eller i värsta fall förväxlas med en annan falang som dessutom har gjort män till djur (Ireen von Wachenfeldt), gjort sig själva till offer vilket skulle ursäkta att kriga med vilka medel som helst och dessutom göra det:

”Och kanske är det inget att förvåna sig över att vapenskramlet från maskulinister driver kvinnorna till en ultrafeministisk position. Här gäller det att slå tillbaka med alla medel. Som Sandra M. Gilbert och Susan Gubar påpekar i No Mans Land, 1988, så är den modernistiska drömkvinnan i sin ytterlighet en krigarinna.”

Ebba Witt-Brattström

https://litteraturbanken.se/författare/MøllerJensenE/titlar/NordiskKvinnolitteraturhistoria3/sida/59/etext

Som sedan omsätts i verkligheten:

Utdrag ur Ring P1 där Rosanna berättar hur hon klär upp sig och raggar upp killar på Avenyn i Gtb, tar hem dem och bokstavligt talat biter i kukarna, allt i ultrafeminismens namn och för att krossa patriarkatet.

Jag är ingen feminist i den här bemärkelsen och inte utan att i detsamma också vara maskulinist. Det går nämligen inte, enligt mitt förmenande, att bara vara det ena utan det andra. Antingen är vi feminist/maskulinister eller ingetdera. Den här teori kring feminism och maskulinism kom till mig för några år sedan på en new age-kurs och som jag ofta resonerar kring för att skapa förståelse i olika situationer, vilket varit behjälpligt i en mängd sammanhang. Jag vill dock poängtera att teorin inte är könsbunden (eller religiös) vilket redan i det här skedet skapar mer jämlikhet mellan oss människor.

Teorin är hämtad från David Deida och boken ”The superior man” här en lite summering:

Feminism och maskulism har inget med kön att göra utan är två polariseringar i en och samma person, ungefär som Yin och Yang, i stigande och sjunkande grad där feminin står i korthet för underkastelse (utan att ge upp på sig själv) och det maskulina för dominerande (utan att forsera eller bruka våld).

När vi befinner oss i dessa polariseringar, tilltagande eller avtagande, kan vi kalla för tillstånd eller energi. Dessa kan vi i sin tur påverka själva, fast vi oftast tror att vi inte kan det, vilket kan visas genom detta korta exempel: Tänkt dig att du är lite deppig en dag. Det regnar ute, frugan blev irriterad för du spillde kaffe på hennes kjol. Det här ger en känsla. Tänk nu en annan tanke då ni träffades för första gången. Era ögon möttes. Vilken upplevelse har du nu? Ja, så lätt är det att hamna i olika tillstånd.

Ett exempel om att köra bil. Om du sitter vid ratten, oavsett kön, så måste du ta ställning till en massa saker. Hantera bilen, ta beslut när/om du ska köra förbi någon, hålla koll på övrig trafik m.m. du befinner dig då i ett maskulint tillstånd. Bredvid dig har du någon som inte ska ta alla de här besluten och befinner sig då i feminint tillstånd där det feminina överlåter att ta beslut som ett stöd för denna. Men tänk om det sitter någon bredvid och försöker köra, i maskulint tillstånd, hur skulle det se ut?

Vi har således utrönt lite av det feminina och maskulina tillståndet. Hur är det med könlösheten då? Jo, vi bär alla på feminin och maskulin polarisering. Vid olika situationer plockar vi fram vad vi behöver för situationen. Skulle vi se och agera i en bilolycka plockar vi fram vår riktade beslutsfattande maskulina förmåga för att få struktur för att kunna hjälpa så många som möjligt. Du kanske kallar till dig några som passerar och beordrar någon att ringa 112, en annan att hålla koll på en chockskadad emedan du och en annan hjälps åt med hjärt/lungräddning. Du har då jobbat i ditt maskulina läge. De andra som lät sig beordras har agerat i feminint läge och underkastat sig dina order. Hur hade det gått om alla var maskulina och ville bestämma eller alla var underkastade i det läget?

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt är ett bra exempel där han i Sveriges Radios Söndagsintervju P1, berättade att han var en riktig kycklingpappa hemma, som bakade och pysslade d.v.s. servade familjen vilket i den nya feminismen är feministrollen emedan han som partiledare är i den maskulina rollen för att leda, ta beslut och skapa riktning i sitt parti.

Ofta, och det fortfarande, sen många år har det talats om att lagstadgade kvoteringar till diverse styrelser och andra höga poster. Men vad är arbetets karaktär? Vad ska åstadkommas? Sitter du i en styrelse ska du komma fram till beslut och leda organisationen framåt, tillsätta VD eller avsätta om det går dåligt för företaget för att i det samma se till att de anställda har dräglig miljö m.m. Detta är det maskulina tillståndet, beslutsamhet och komma framåt. Jag vet många kvinnor som uppbär dessa egenskaperna och är därmed inte en könsbunden egenskap/tillstånd. Jag har en vän som jobbar med många män och ska vara drivande maskulin varpå hon vilar i sitt feminina när hon kommer hem där mannen då får var i sitt maskulina. Här skapas det då en polarisering som kompletterar varandra. Utfallet av ömsesidighet och den här medvetenheten kan ofta leda till bättre samspel och i förlängningen bättre sexliv och mindre medvetenhet det motsatta, sämre sexliv och tyvärr även ledsamma konflikter.

Ytterligare exempel på feminint tillstånd eller snarare feminin kommunikation är den associationsförmåga och tankeförmåga vari det feminina består. Det kan se ut så här i en dialog: – Ja, och sen sa han… asså jag fattade ingenting förresten vad är det för väder idag jag ska handla eller ska jag strunta i det men min man ska komma om 2 h och då går vi till gymmet och sen i morgon ska jag jobba så då usch vad jag mår dåligt måste nog… detta pågår då i det oändliga. Så då kan du nog gissa hur det maskulina kommunikationen fungerar. Just det, väldigt kortfattat och pang på rödbetan. Inga krusiduller. –Vill du ligga med mig? Ja eller nej! Det feminina: -Skulle du kunna eventuellt om att utifall det funkar med dig och du känner för det, har du förresten gått ut med soporna… ? Ja, just så är det.

För ett antal år sedan dejtade jag en kvinna och jag fick ett sms av henne på ca en halvmeter. Jag tänkte (med dessa kunskaper) ”Herre Gud, hon är verkligen i sitt feminina tillstånd, nu ska det bli kort svar.” Jag svarade sinnrikt på ett ytterst finurligt och kortfattat sätt med lösning och avslut som hon inte skulle kunna svara på. Lång näsa till mig, det kom ett lika långt tillbaka och jag skrattade rakt ut och tänkte att hon verkligen var i sitt feminina element och jag i mitt maskulina. Utan denna kunskap hade jag blivit mycket irriterad och frustrerad och slapp därför den konflikt som kunnat uppstå. Nu undrar du förstås hur det gick med dejten… och ja, vi hade sex.

Feminin och maskulin kommunikation låter också olika men det är dessvärre svårt att åskådliggöra i textform men kan förklaras, vad som kanske framgår i texten ovan, att det maskulina vill fixa, hitta lösningar och komma till avslut emedan feminina kommunikationen byter riktning, ämne och fortsätter utan slut. Jag tror det här videoklippet åskådliggör detta ganska väl: ”It´s not about the nail”

https://www.youtube.com/watch?v=-4EDhdAHrOg

Detta spelat med de vanliga stereotyperna av manligt och kvinnligt skådespelare men skulle kunna vara som jag hittills visat där mannen är i det feminina och kvinnan i det maskulina, dialogen skulle låta lika dant.

Den nya feminismen står således för något helt annat. En förståelse för den egna personens olika sidor där maskulinismen tar ledning och feminismen hakar på och de båda skapar balans i den egna personen och i relationer.

När är du i det feminina respektive det maskulina tillståndet?

Hur kan vi bli nöjdare med kommunikationen i alla relationer?

Blogg: Hur kan vi bli nöjdare med kommunikationen i alla relationer?

Det som oftast möter mig vad gäller kommunikationen i samhället, jag syftar då på alltifrån våra nära relationer till arbetskamrat och den nöjdhet vi har inför vår kommunikation. Visst är det så att vi ofta är missnöjda och uttrycker det men inte tillräckligt missnöjda för att göra något åt det och därför är vi nöjda med kommunikationen mot bättre vetande.

Så, hur kan vi då bli nöjdare med kommunikationen?

I vardagslag ser vi aldrig eller ytterst sällan de riktigt goda exemplen på kommunikation. Skulle vi göra det skulle vi samtidigt beundra personen utan att fundera på hur vi själva kan lära oss att göra samma. Personen i fråga kanske inte heller skulle kunna förklara hur hon gör för det bara blev så.Jag vill hävda att vi alltid gör kommunikation. Medvetet eller omedvetet.

Hur blir vi medvetna om vår kommunikation då?

Låt mig leda dig i ett exempel och experiment för medveten kommunikation. Nu vill jag betona att det verkligen är ett experiment som inte ska omsättas i verkligheten då jag är mån om dina relationer liksom du. Don´t try this at home, som de brukar säga. Tänk dig ett senario att du sitter och pratar med en kompis som glatt och ivrigt berättar om sitt drömjobb som hon skulle vilja ha och planerna på att flytta utomlands till en söderhavsö o.s.v. Samtalet är inspirerande. Nu kommer du på att du medvetet vill försämra samtalet. Du tänker då att du slänger in en lite bedömningom hennes dröm. -Nej, det där går aldrig! Sen gör du en liten jämförelse. -Det flesta misslyckas med sina drömmar.Ett litet ifrågasättandekan ju pigga upp också. Vet du hur många företag som överlever efter två år? Vi tar en liten bedömningtill tycker jag. -Du är dum om du gör det! Hur känner kompisen nu efter dessa påpekanden?

Ja, så här kan medveten kommunikation se ut. Vanligtvis gör vi just så här, fast omedvetet. Nu är det ju inte så här vi vill ha det. För att skapa ett mer livgivande samtal i det här fall hade bara varit att hålla tyst med mina tankar och låtit kompisens glädje flöda, personligen hade jag gärna inspirerats. Vad jag vill ha sagt är att det är skillnad på vår omedvetna och medvetna kommunikation och framför allt att vi kan lära oss skillnadenoch medvetet skapa mer kontakt mellan oss människor. För att då reparera samtalet ovan och föra det åt andra hållet kan vi istället lyssna med empati och berätta vad som pågår i oss rent känslomässigt. Jag gissar att med dessa uttryck känner vi en stor oro och vill visa vår omsorg över hennes väl och ve, vilket är empatiskt och vackert. Istället kanske vi säger: -Det låter fantastiskt men jag blir samtidigt lite orolig. Hur ska du gå tillväga? Eller något i stil med det.

Kort sagt med medveten kommunikation kan vi bli nöjdare!

Plastpåse som metafor

Jag erkänner direkt att jag varit irriterad på den här plastpåsehysterin. Bara för man slutar köpa plastpåsar, för att bära hem varorna i, så blir vi knappast av med problemet. Tittar vi närmare i butikerna så ser vi hur enormt mycket av varorna som är inplastade.

För lite sedan började jag att sopsortera lite bättre. De matvaror jag köpt i plastlådor diskas ur och slängs i återvinningen jämte konservburkar och glasflaskor. Organiskt material såsom äppelskruttar, skal och mögliga matrester mixas i mixern till en soppa och häls ut i toastolen (slipper en massa flugor på det här sättet). Det som blir kvar av den här sorteringen är de tunnare plastförpackningarna. Det blir en del men väger inte så mycket. Jag slänger väl en soppåse varannan vecka eller möjligen var tredje.

Ibland funderar jag också på vad som kom först, maten/drycken den är förpackade i, eller förpackningen som maten/drycken är stoppad i. Designen är ju allt som oftast tilltalande och anpassad för att attrahera konsumenten och dessutom för att köpas till ett lite högre pris än sin förra versionen.

För er som är intresserad av detta fenomen, hur tillverkarna får konsumenten att köpa, så kallas metoden NeuroMarketing NM. I korthet går den ut på att dribbla med reptilhjärnan och skapa sensationer som du ser och väcker en reaktion hos dig. Vid en sådan sensation/reaktion ställs frågan ska jag vara rädd och fly eller stimuleras och köpa? Min gissning är att det ser likadant ut i hela naturen vilket förklarar att albatrossen äter plast, som väcker sensation enligt ovan och förväxlar det med fiskblänket som de egentligen ska ät och dör på kuppen. Fundera gärna på varför godiset har de färger de har? Kan det ha med sensation att göra? Eller fundera på vilken av de nio presidentkandidaterna i USA 2016, som väckte mest sensation och vem blev vald? Kan det varit samma? Ja, det här är lite av mina egna gissningar men fundera gärna själv hur reptilsignalen förhåller sig till vårt agerande.

Nåväl, vidare i plastresonemanget. Min trogna potatisskalare fick tacka för de 25 åren den bidragit mig för en yngre dito. Då jag for till butik vara jag ganska säker på vad jag ville ha men väl där slog det mig att de flesta var gjorda av plast. För att minska platsmängden i världen valde jag istället den klassiska potatisskalaren i rostfritt. Dock fanns det plast här också i form av ett plaströr som satt på dess egg. Kunde lika gärna varit en tejp som skydd.

Vi kanske inte ska fråga oss att köpa en sak utan hur mycket plastsaken innehåller. Kanske t.o.m. vilken sorts plast det är. Finns det bra plast och dålig plast? Jag tänker mycket på alla leksaker som köps inför Julen. Vi kanske rent av ska betrakta saker utifrån ett plastperspektiv för att rädda jorden och vara mer miljömedveten.

Så hur skulle en sådan liten sak som en plastpåse göra skillnad på denna planet? Ja, kanske som metafor och eftertanke. Det funkade på mig och på den vägen fortsätter jag.

Snabba och långsamma kolhydrater

Jag har ofta märkt, både i mitt eget och andras sätt att resonera, att vi gärna tar till det enkla och snabba lärandet hellre än det långsamma. En bok som ofta hamnar på tapeten just nu är ”Omgiven av idioter”. Den ger en snabb bild av vilka vi är och placerar oss i fack, en slags manual och försök till ordning och reda, gissar jag.

Jag fick höra från nära håll hur denna modell antogs på en kulturinstitution i Skövde, för att reda upp oklarheter och konflikter bland personalen. Detta genom företagshälsans försorg. Alla fick ett frågeformulär att fylla i. Sedan fick var och en tillbaks ett häfte med utlåtande om vilka de var samt en tillhörande färg. Chefen hade sedan enskilda samtal och gick igenom var och ens profil. För att bara ta ett exempel så gick chefen igenom ett utlåtande med orden: – Ja, jag ser här att du är röd… vilket den anställde kunde hålla med om varpå chefen fortsatte med: ...det får du sluta med! Behöver jag säga att konflikterna kvarstår på den arbetsplatsen.

Jag uppskattar försöket till att både effektivisera och skapa ordning för att få ett hållbart arbetsklimat. Men, att så att säga en gång för alla försöka radera ut konflikter tror jag inte på. Min erfarenhet efter snart 10 år inom personlig utveckling, handledning m.m. säger mig att kommunikation är en process som ständigt pågår. Ja, vi kanske lyckas lösa en konflikt med snabba medel men det uppstår hela tiden nya eftersom livet och vi är dynamiska. Ibland vill vi bara ha lugn och ro, ibland utvecklas och ibland självständighet på arbetsplatserna. Detta vill vi sällan samtidigt med våra arbetskamrater och därför blir det konflikter, ibland små vi kan tränga undan eller ha överseende med och ibland…

Det är som att en påse godis stillar det omedelbara sötsuget för stunden men att det är råriset och grönsakerna som skapar hälsa på lång sikt. Vi kan läsa en bok i personlig utveckling och få snabba resultat men vi faller snart tillbaka i gamla vanor om vi inte fortsätter att förkovra oss, vara nyfikna och ständigt jobba med processen. Det är som när man får en dopaminkick av godiset, det blir lätt att ta till det igen och tro att den här gången blir det annorlunda.

Jag tror att vi behöver prioritera om i tanken. Välja det som tar tid men i gengäld ger resultat som verkligen löser problem och dessutom gör det möjligt att tro på fler lösningar i framtiden. Du som följt mig vet ju var jag står.

Undrar vad utredningen i Skövde kostade i tid, energi och pengar?

Vi gillar det vi känner igen!

– Åh, det var bättre förr! kan jag höra mina kollegor säga. Var det verkligen bättre förr? Nej, det tror jag egentligen inte. Låt säga att vi genomgått en tuff period i livet eller samhället. Just där och då var det jobbigt. Låt oss kalla den period A. Går vi sedan igenom en annan period som vi upplever som värre, period B, ja då var ju förra perioden lite bättre. När vi dessutom lärde oss hur vi skulle hantera period A, då kan vi längta tillbaka se den i ett nytt ljus.

Äpplet faller inte långt från trädet. Jag ofta tänkt på hur det kommer sig att vi till en viss del väljer våra föräldrars jobb. Själv inledde jag med att revoltera mot det men hamnade sedan själv inom omsorgen som mina föräldrar. Det var detta jag växte upp med och hade referenser till och då var det oxå något jag kände igen och delvis hemma i. Det finns fler ordspråk som påminner om detta: Sådan far sådan son. Hon gifter sig med sin ”far” och blir som sin mor.

Med dessa exempel vill jag stärka tesen om Att vi gillar det vi känner igen! och varför det kan vara svårt att komma loss i livet. Det okända kan vara ganska skrämmande. Vi kanske inte alltid gillar det i den bemärkelsen att vi gillar det vi känner igen men kanske att vi känner oss hemma i det. I coachning sammanhang kan det vara bra med en tydlig bild av vart man vill i livet och en god planering för att nå målen och dessutom ha förmågan att planera om när livet möter motstånd och utveckling.

Vi har alla varsin vinge, vi måste kramas för att kunna flyga!

Alla har varsin vinge, vi måste kramas för att kunna flyga!

Jag tänker att det kanske är lite svårt att göras bokstavligen då vi inte har några vingar, så vitt jag kan se, men det verkar som om vi behöver varandra för att komma framåt och då känns det som om något lyfter.

När jag till en början funderar kring det så kan jag inte komma på att jag skapat någonting alls bara utifrån mig själv. Allt jag kommit på och producerat kommer från en sammanblandning av tankar hos mig själv och av samtal och lyssnande till andra. Därifrån har våra sammanblandade tankar utmynnat i t.ex. nya tankar, mera klarhet om livet och relationer som i sin tur leder till en blogg, ett bättre pedagogiskt grepp eller något annat så att jag effektivare kan bidrar och hjälpa världen. Jag behöver helt enkelt andra för att kunna göra de här sakerna. Det är där och då det händer. I gemenskap med andra.

Sen kan jag tänka på det mer personliga planet också. Om något gått mig emot och jag är på väg att ge upp så har mina vänners pepptalk kommit väl till pass ”ge inte upp nu Niclas, jag tror på dig”. Även på det privata planet, om jag har varit nere och deppig. Bara att få bli hörd om än aldrig så lite och sedd i den tår som trillar med en enkel kram till tröst.

Ja, vi är änglalika med vår vinge, men vi måste kramas för att kunna flyga!

Den här bloggen var ju rätt kort och vill du läsa mer i den här stilen så kan jag tipsa om min övning ”Betydelsefullhet” under rubriken Övningar.

Besvikelse som tankevurpa och lösning

En tanke jag snubblat över lite då och då och filosoferat kring är att det är mina föreställningar/förväntningar om andra som gör mig besviken, inte deras handlingar. Likaså förväntningar om framtida planer. Lite klurigt men låt mig ta några exempel:

Jag ringer till en vän med förhoppningen att få träffa honom vid något tillfälle. Jag kanske tänker att han säkert kan det. Vid frågan får jag då ett nekande svar med tillhörande förklaring. Jag upptäcker då att jag surnat till en smula och tycker då att han är en svikare, – …så som jag har ställt upp för honom! och hela hjärnmaskineriet är i gång med anklagelser.
Jag kommer till jobbet och har helt klart för mig vad som ska betas av under dagen för så har vi ju alltid gjort. Två av dina kolleger vabbar och chefen låter dig ta över och prioritera deras sysslor. Jag suckar och tänker: – … och jag som sett fram mot en enkel dag…
Din sambo och du har bestämt att gå på bio i kväll. Du kommer hem, trött efter arbetsdagen och ser fram mot att livas upp och fokusera på något annat tillsammans med din älskade. Din sambo däremot är något tröttare än så och väljer att inte gå på bio. Du blir besviken och hjärnmaskineriet är åter igång.

Sen kan du säkert fylla på med egna erfarenheter. I alla de här tre exemplena har jag en förutbestämd tanke om vad som ska hända. Jag har således en föreställning/förväntning om vad som komma skall och blir besviken om så icke sker. Vad skulle då kunna hjälpa som medicin och motmedel?

Botemedel 1 skulle kunna vara att inte ha några föreställningar om framtiden. Men då har vi det berömda ordet inte som vi inte kan höra eller skapa en bild av. Så vi behöver uttrycka vad vi vill istället. T.ex. att vara i nuet. I nuet finns det inga föreställningar, inte ens några problem. För att just nu när du läser det här finns inga problem. När du nu tänker på de problem som dyker upp i dina tankar så är det föreställningar om hur det ska gå i framtiden. Det kanske dök upp en tanke om hur det blir när dina barn kommer hem, hur det ska gå med ekonomin eller något annat men det är om sedan.

Ett 2:a botemedel skulle kunna vara medvetenheten om att saker som planeras in är ett önskemål (och frivilligt) och kanske inte uppfylls på det sätt som tänkts.

Och botemedel 3, ha fler strategier för det du vill göra. Förslag: Ring en annan vän, var snabb till förändrad inställning till ditt jobb och hur du tar utmaningar samt uppvakta din sambo med lite massage så kanske det kan bli en bio i alla fall. Eller hitta 1000 nya strategier. (Hade skämtsamt tänkt föreslå, i sista exemplet, att du kan gå på bio med en annan sambo men tror att det ger lite tråkiga konsekvenser på sikt och lite mer besvikelse som du skulle få höra resten av ditt liv, så då nämner jag inte det.)

Mitt syfte med detta blogginlägget är att visa på hur vi kan förändra och styra våra tankar om en situation så vi inte tror att det är situationen som styr oss och vi därmed blir offer. Det finns alltid en väg ut eller igenom. Sedan kan det ju finnas så mycket mer och djupare besvikelser med tankar som vi loopar, bitterhet och sorg och då får vi stanna upp och ta hand om dem men det får bli ett annat inlägg eller gå en kurs hos mig (Steg 3, Superkommunikatören).

Lycka till och tänk om!

Det finns ingen rasism, bara längtan!

Bara ordet rasism väcker obehag i mig och jag undrar vad det är. Det gör liksom ont på något sätt och känns oskönt och oroligt. Jag vill ju inte känna så här utan vill känna sköna känslor inför allt och alla så hur behöver jag förändra mina tankar för att komma dit? För er som känner mig vet att jag älskar att filosofera och hitta lösningar. Om jag gjort det vet jag inte men jag envisas med min fråga om hur vi kan göra för att få kontakt och förstå varandra. Jag börjar med att titta på ordet och ser vad det kan ge.

Vad är rasism? Att aktivt och medvetet inkludera vissa människor och exkludera andra (min definition).

Vem är rasist? När jag väl funderar på det kan jag inte komma på att någon kallar sig för rasist. Jag såg något program på tv där en kille på Åland kallade sig för detta. Inte särskilt många alltså. Ordet förekommer således oftare än det finns bekännande rasister. Intressant!

Vilken rubrik skulle jag ge det rent kommunikationsgrammatiskt? (ett ord jag uppfunnit för att skapa ordning i kommunikationen vilket kategoriserar ord och uttryck som tolkningar, etiketter, allmän sanning, observation m.m.) Person A pekar och säger ”rasist” om person B. Ordet tycks således ha en riktning vilket gör att det förefaller vara en bedömning/etikett av någon person med åsikter enligt ovan och som går stick i stäv med A´s. Kan det verkligen vara så?

Det här får mig att tänka på några inlägg jag sett på FB med önskan om bekännande av rasistiska bekanta så han/hon kan blockera vederbörande som FB-vän. Jag sörjer den vägen till lösning för att skapa skönare känslor, då det urskiljer människor och är rasism per definition. Därtill har hon/han förlorat möjligheten att med nyfikenhet förstå mer eller visa på ett annat sätt att tänka, hitta kreativa lösningar och hjälpa människor. Jag gissar också att vi med detta vill få någon att tänka om genom att straffa ut henne, men det vi gjort är att skapa segregation istället och hjälpt dem att bli ”starkare” tillsammans. På detta sättet har vi skapat ett vi och ett dom.

När jag kommer in i de tankebanorna känner jag mig mer modfälld och ledsen för jag vill känna hopp inför framtiden så nu kopplar jag istället på mina superkommunikatörskunskaper och tar till lite NVC och då av tesen: ”Det vi säger och gör är ett försök att tillgodose ett behov”. B uttrycker: ”Jag vill inte ha invandrare här för det kostar pengar och vi har våra pensionärer att ta hand om som byggt upp vårt land.” A säger: ”Vi är ett så rikt land att vi kan hjälpa alla.” Så vilka behov får både A och B att uttrycka det de gör?

Vad längtar A och B efter? Jag gissar att både A och B känner en oro för framtiden och har behov av omsorg om sina medmänniskor, fast har olika sätt/strategier/vägar att försöka tillgodose det behovet. Vi har således blandat ihop strategier med behovet av omsorgen. Min känsla har då förändrats och det känns skönare på insidan. Jag känner fortfarande en liten oro då jag inte vet hur vi ska hitta gemensamma strategier så det är nästa steg men känslan är förändrad och jag känner mig mer hoppfull.

Vad är syftet med det här då: Jo, att få lite mer förståelse för våra processer och hur vi kan ändra våra känslor och väcka mer nyfikenhet om vad som ligger bakom provocerande uttalanden så att både A och B känner sig hörda vilket är/kan vara ett första steg till lösning. Visst kan det vara svårt att höra folk med starka åsikter och grovt språk men för att råda bot på det kan vi börja träna på de vi har i vår närhet, det kan vara nog så utmanande. Ta en liten minikonflikt eller rent av en mikrokonflikt du haft med någon eller något du retat dig på i en relation och ställ frågan: Vad längtade hon efter med det hon tänkte/sa/gjorde? Eller: Vad längtade jag efter med det jag tänkte/sa/gjorde?

Förresten, vad längtade FB-blockeraren efter?

Du är min läromästare

Jag fascineras verkligen av det här med kommunikation. Inte bara för att jag håller på med det på professionell basis utan också för att jag fortfarande har så mycket att lära. En av nycklarna till mitt eget lärande är min kreativitet. Att uppleva skillnader och se samband som jag kan utveckla.

Jag tar ett exempel istället så blir det lättare för mig att förklara. Jag jobbar inte bara som coach och föreläsare utan också som personlig assistent. I det jobbet blir kommunikationen särskilt tydlig i teamet och samarbetet med brukaren och de andra assarna (assistenterna alltså, fast det är roligare och säga assarna).

En historia tilldrog sig i höstas då jag skulle samarbeta med en kollega, vi kan kalla henne för Stina för enkelhetens skull. Vi hade väl som man säger inte dragit helt jämnt under en tid och jag tyckte hon bara gjorde som hon ville och utan att fråga mig om hur vi skulle göra med saker och ting. Hon märkte väl på mig att det knöt sig för mig och visade mig den berömda utsträckta handen och frågade om vi skulle prata.

Oftast så säger vi just så, att vi sträckt ut handen och vill folk inte prata så är det så. Vi ger upp och är de så dumma som inte tar den så får de skylla sig själva.

Skillnaden var att Stina inte bara gjorde det en gång utan flera gånger och det var det jag lärde mig, att den där handen kanske behöver sträckas ut ett otal gånger för att få kontakt. De där samtalen var inte lätta men med hennes envishet och längtan efter kontakt och ärlighet (min gissning) så fick vi en otroligt fin arbetsrelation.

Och nu ska jag väl vara ärlig i det här sammanhanget också. Jag inte bara kallar henne för Stina utan hon heter faktiskt så IRL och jag vill bara säga: Tusen tack Stina, jag är så tacksam för din envisa hand, sån ska jag också skaffa mig (jag tränar redan)!

Ett annat exempel: Min närmaste chef, vi kan kalla honom för Leo (okej, ni har redan fattat att han heter så på riktigt, den gubben gick ni inte på). Jag fick ett schemaförslag och jag visade en viss tvekan inför en grej där samtidigt som jag tänkte att det kanske inte var så viktigt. Leo reagerade med nyfikenhet på min tvekan och bad om att få lyssna på vad jag hade att säga och så skedde. Det jag lärde mig var just hur han snappade upp mina signaler och envisades med att få lyssna och jag fick mer klarhet i hur det fungerar med schemaläggning och slapp förringa och bära den frågan. Tack för den lärdomen Leo!

Trots att jag håller på med kurser, har klienter och vet mycket rent teoretiskt om kommunikation så finns det alltid något nytt att lära. Det finns inga genvägar. Bara att lyssna uppmärksamt och öva. Så du kan vara säker på att jag kommer se till att lära mig något av dig nästa gång vi ses och vill du så kan du lära dig något av mig eller de du möter på din livsresa.

Slutsats: Vi tänker nog allt för ofta att vi har försökt få kontakt och sedan ger upp men vi kanske ska vända på steken och börja envisas lite mer och kanske på ett annat sätt än det vi redan försökt och tänkt. Ta andras exempel och beteenden till hjälp. Vad tror och tänker ni?

(Personerna har godkänt att nämnas med sina riktiga namn)

Gäddglas och elefantsnaror

Det har försiggått en del experiment mer eller mindre etiska men nu när det ändå har skett kan vi om vi vill lära oss något av det.

Det första exemplet jag tänker på är experiment där en gädda fick vara försöksdjuret. Syftet var att studera våra övertygelser och begränsningar. Experimentet utfördes så, att en glasruta delade ett akvarium i två delar där då gäddan släptes i den ena delen. I den andra släpptes sedan maten i åt gäddan, d.v.s. levande fiskar såsom smaskiga abborrar och mörtar. Gäddans jägarinstinkt stimuleras och försökte fånga bytet men misslyckades då glasrutan var i vägen. Detta upprepades till dess att gäddan gav upp och glaset togs bort. Gäddan hade nu möjlighet att fånga bytet men hade helt och fullt gett upp. Den hade helt enkelt slutat tro att den kunde fånga byten och svalt ihjäl.

Det andra exemplet jag tänker på är något som sker än i våra dagar och inte direkt som experiment och några av er har kanske rent av begagnat er av dessa likar. Jag tänker på de dresserade elefanterna och framför allt på tillvägagångssättet för att binda dem vid oss. En elefantunge skiljs från sin mamma och fästes i en snara och lämnas sedan ensam i flera dagar. Ungen försöker då dra sig loss men misslyckas gång efter annan tills den ger upp. Den har slutat tro, för all framtid, att den kan ta sig loss. En skötare tar över och lär den bära turister och timmer.

Min poäng är det här med tro och begränsningar. Vi lever, stöts och blöts med vår omvärld och nog har vi stött på det här i vårt eget liv. När vi var små så fantiserade vi vitt och brett om livet och vad vi skulle bli och allt kändes möjligt. Tills en dag stod någon där som satte upp den där glasruta eller band fast oss i den där snaran med uttryck som: Det klarar du aldrig eller Det går inte. Möjligen har du själv också uttalat de orden.

Kanske tänker du på en sådan situation just nu och kan dessutom nämna dessa begränsare med både namn och personnummer. Kanske känner du ilska, ledsamhet och rent av längtan efter hämnd på dessa människor och dessutom vet hur du skulle gå till väga för att dissekera dem på allra bästa sätt. Men…

… du behöver varken vara arg, hämnas, revoltera eller förebrå dig själv på något enda sätt. Glasrutan är så tunn och bräcklig, som isen på en vattenpöl att din varma längtan har smält den sedan länge. Snaran har vittrat sönder och ligger som damm på marken. Du vet i ditt hjärta hur levande du skulle vara utan det här och det enda du behöver göra är att bara gå därifrån och göra det ditt liv är ämnad för.