Jag satt och funderade på vad det bästa är i mitt liv och då inbegrep hela livet. Jag har varit med om mycket och lite till. Uppnått alla mål. Upplevt stor kärlek, upplevt musikaliska höjdpunkter utöver det vanliga, enligt mig. Sysslat med konstnärliga uttryck. Bytt jobba som gett mig mening. Rest över halva jordklotet. Underbara syskonbarn att busa med. Men ändå kommer det ner till det allra enklaste, vilket förvånar mig. Det är inte det storslagna eller det kostsamma som ger lyxen utan det verkligt enkla.
Jag var för en kort tid sedan hemma hos mina föräldrar. Mina gamla föräldrar, mina gamla älskade föräldrar. Det vi gör är det enkla. Flyttar en möbel, kör ut något till mammas kolonilott, handlar, diskuterar vad vi ska ät som mamma ändå tvingas besluta om då varken jag eller far kommer på något, i vanlig ordning.
Dessa dagar slutar sedan med höjdpunkten framför TV:en. Far sitter i sin fåtölj djupt försjunken i programmets innehåll. Mamma sitter och stickar och slänger ett öga på TV:n. Jag sitter och läser eller skriver och låter örat uppmärksamma vad som sägs på TV:n. Plötsligt kommenterar mamma något och jag fyller i. Vill vi ha med far i samtalet får vi skrika lite extra. Denna stund är det bästa jag vet. Så enkelt och sån kärlek. Tack mamma och far för att ni fanns när det stormade som värst, så glad att jag fick behålla er!