Var på jobbintervju för några dagar sedan och fick frågan om mina dåliga egenskaper, inte för att sätta dit mig utan för att vara medveten och kunna jobba med dem. Det jag kom fram till i stunden var mitt, som jag sa då, dåliga självförtroende. Jag fortsatte fundera på det och vad som ligger bakom det.
Som jag ofta tänker så har vi många personliga associationer bakom ord och uttryck. Definitionen av självkritik mer som en slags empati eller benämner som konstruktiv då vi kan zooma ut, få distans och observera utan bedömningar eller värderingar av t.ex. en händelse eller förmåga. Association av bara ordet kritik skulle kunna vara ett fördömande och klander emedan andra kanske mer ser det som en undersökning. Dessa olika associationer leder till olika resultat och känsloreaktioner. Ett fördömande frambringar gissningsvis skam eller liknande känslor och ett observerande ett nyfiket dito. Vad dåligt självförtroende beträffar får inte jag i alla fall några direkta associationer mer än en bedömning som får mig att må dåligt utan att kunna göra något åt det, som en slags övertygelse utan förståelse var det kommer ifrån. Bra självförtroende kanske frambringar någon slags stolthet, även den ibland utan direkt vetskap om vad som skapar det.
Finns det då en balans mellan dessa snarlika uttryck? Som jag upplever det i mig själv så ger mycket självkritik lite sämre självförtroende vs lite självkritik bra självförtroende. Då jag jämfört mig med andra människor så tyckts det som högt självförtroende saknar självkritik i lika hög grad som tvärt om. Men detta är ju en bedömning från min sida. Jag minns på den gamla goda tiden då jag jobbade på Operan och hörde och såg det stora självförtroendet hos vissa sångare men som i min mening saknade täckning för det. Inte utan att jag var en smula avundsjuk.
Om jag försöker plocka fram en del av mitt liv där jag ändå anser mig kunna en hel del så vore det kommunikationen och alla de modeller jag laborerar och resonerar kring. Där bör jag kunna ha gott självförtroende men jag ifrågasätter alltid detta vilket i sin tur leder till mer nyfikenhet att allt kan vara annorlunda, då det i mångt och mycket är en undersökning för mig. Detta genom mer självkritik som då balanserar självförtroende.
Jag vet inte om jag kommer fram till någon absolut slutsats här mer än att jag kanske är nöjd med min självkritik då den leder till konstruktiva resultat och självförtroendet, ja det får hänga med i den berg och dalbanan.
Några tankar från mig!