Detta nedtecknande ska verka som en påminnelse och förklaring om att allt är frivilligt. Under årens lopp och alla kursers gång har jag kommit till insikt med både det ena och det andra vilket gjort mig mer fri i tanken. Här presenterar jag 3 av dessa:
Det mesta har jag ingen aning om
Vad är en filosofi? Vad är en religion? Hur kan man definiera det? Vad är alla de s.k. heliga skrifterna? Vad är allt vi säger? Vad är allt vi forskar på och försöker beskriva och bevisa? Vad är lagen? Kort svar: Ett försök att förklara livet. Lagen är ett försök att skapa harmoni och ”rättvisa”. Mitt mantra till tröst: Det mesta har jag ingen aning om.
Ursprunget till denna insikt och detta mantra kom från en berättelse om två munkar som diskuterade hur det skulle vara i himmelriket. Efter en stunds diskussion kom de överens om att den av dem som dog först skulle likt en vålnad komma tillbaka och berätta för den andre. Så blev det. Väl död kom den ena tillbaka och sa: -Det är annorlunda! För att sedan försvinna tillbaks. Om denna historia är sann eller inte spelar inte så stor roll. Min insikt var med detta att oavsett hur mycket vi än försöker förstå och förklara så vet vi fortfarande väldigt lite, om ens något.
Det här är också lite fantasieggande för hur hade vi varit om vi haft tio ggr större hjärnor? Hade vi kunnat förklara mer? Eller om det funnits en varelse högre upp i näringskedjan än vi, hur hade de tänkt? Jag tänker också på våra begränsningar till upplevelser via våra sinnen. Hundar kan känna lukt så mycket bättre än vi. Det storögda rådjuret kan se mycket bättre än vi och med sina paraboler till öron höra så mycket bättre. Vi å vår sida har skapat en tillvaro vi kan behärska och förstå, tror vi i alla fall, ty, det mesta har jag ingen aning om. I mitt studerande, skrivande och uppfyllande av mitt livssyfte, att avslöja mänskligheten, så når jag många gånger insikter jag inte annars skulle få. Ändå finns det så oändligt mycket kvar att upptäcka för att åter sluta där jag började att det mesta har jag ingen aning om.
Vi kan aldrig veta om en händelse är bra eller dålig
Berättelsen om den kinesiske bonden: Det var en bonde i en liten bergsby. Han hade en son och några hästar. En dag rymde hästarna från stallet. När byn hörde talas om detta kom byborna upp till bonden och beklagade denna förlust. Bonden svarade: hur kan ni veta att det är en förlust? Byborna blev förbryllade och gick hem. Efter en kort tid kom bonden hästar tillbaka och hade dessutom lockat med sig vildhästar. Byn fick höra talas om det inträffade och gick upp för att gratulera händelsen. Bonden frågade då? Hur kan ni veta att detta är en god händelse? Åter blev byborna förbryllade och gick hem. Dagen efter skulle sonen rida in en av vildhästarna och blev avsparkad så illa att benet bröts. Byborna kom då åter upp och beklagade sorgen som drabbat hans hus. Bonden svarade: Hur kan ni veta att sorg drabbat mitt hus? Byborna vände åter med förbryllad uppsyn. Dagarna efter bröt ett krig ut i landet och alla söner togs in i armén för att försvara landet utom…
Jag erkänner att när jag varit i affekt för en vad jag tycker, oförrätt, har det varit svårt att ta till sig denna berättelse. Jag vill ju ha ”rättvisa” och det omedelbart. Efter några andetag och med valet att försöka se saker från en annan vinkel eller bara zooma ut och få perspektiv, lugnar sig sinnet. I dessa stunder kan det också känns sorgligt att vi/jag försöker få en absolut rättvisa som egentligen inte finns. Inte ens öga för öga ser jag som rättvisa. Men det har blivit en sanning för mig att jag faktiskt inte kan veta om något är bra eller dåligt. Återigen jiddrar hjärnan som skapat en föreställning om hur saker ska vara och att det är de tankarna som gör besvikelsen (som tidigare nämnts. I en annan kontext kan situationen bidra på ett sätt jag tidigare inte kunnat lista ut. Det jag gör är att bara betrakta och acceptera händelsen för jag kan inte veta… för, återigen, det mesta har jag ingen aning om.
Jag kan aldrig bli arg eller besviken på dig
Hur ofta har vi inte med svärtad blick vänt oss anklagande mot vår like och uttalat orden jag är arg/besviken på dig, du har svikit mig, jag hatar dig eller i alla fall tänkt det. Endast förväntan om framtida händelser orsakar sådana känslor av allt från lättare besvikelser genom irritation till hat. ”Man ska inte förvänta sig något, man blir bara besviken!” Ett uttalande som vi kanske hört och som blir mer sant när vi studerar orden närmare. Ofta säger vi saker utan att reflektera över dem. Det är sant att om jag har mycket förväntningar som inte slår in så blir jag, mycket riktigt, besviken. Har jag färre förväntningar blir resultatet ett annat. Twisten i det här är vetskapen om vår ständiga frivillighet till handling och tanke. Låt säga att jag och min kompis bestämt träff. Han kanske hör av sig och ställer in för något annat dykt upp. Du kommer nu antingen att bli besviken eller inte. När jag bestämmer något med en annan människa påminner jag mig samtidigt om hennes frivillighet till att träffa mig liksom jag till henne. Allt kan ju hända på vägen. Ett förbestämt möte är en intention till ett möte. Inget annat.
Detta är något som jag praktiserar och har mått mycket bättre av själv samtidigt som det är den bästa gåvan jag kan ge någon annan. Nu kan du ju fråga om man inte ska lita på att folk håller vad de lovar? En mycket rimlig fråga i den sympatiska världen. Låt säga att en person inte dyker upp på träffen ni bestämt eller vad det må vara. Hur många gånger kommer du att spontant höra av dig till henne? Den personen har genom sitt beteende lärt oss att hur hon fungerar vilket är egenskaper som inte fungerar med dig just nu. Då kommer du inte att höra av dig och vännen blir till kompis, kompisen till bekant, den bekante till ”någon” för länge sen. När jag ber om något påminner jag mig om frivilligheten att tacka nej till mig. Det kan vara om jag skickar mejl, ringer någon eller sms:ar. Jag påminner att de inte behöver svara. Likaledes gäller det mig själv också. Om du är besviken på någon: Ställ dig frågan om du byggt upp en förväntan/föreställning utan frivillighet? Vad är din reflektion?
Bara för att vi älskar någon behöver vi inte vara tillsammans
En bitter läxa som blivit till en av de bästa insikterna i livet. Jag var dödligt kär i en kvinna på jobbet. Hon hade allt, som man brukar säga. Det hon dock hade för mycket av var en man. Detta satte såklart käppar i hjulet för en relation med henne. I min desperation gick jag till en spådam som jag bombarderade med frågor. Min sista fråga var om jag skulle hålla fast vid kärleken till henne och fick ett jakande svar. Jag var glädjerusig och ”visste” att jag skulle få henne (då jag på den tiden trodde på något där uppe). Tiden gick och hon berättade att hon ville hålla fast vid sin man. Jag var utom mig. Vad skulle detta säga, jag skulle ju få henne, tänkte jag. Jag funderade mycket på hur jag skulle förhålla mig till allt och kom fram till att jag själv också var ”tvungen” att göra ett val (d.v.s. ta ansvar) och valde att ta farväl till henne med önskan om en bra framtid för henne och hennes man. På det här sättet höll jag fast vid kärleken och kunde gå in i sorgen med en ren känsla till skillnad från tidigare relationer där jag blivit bitter och ett ohjälpligt offer. Återigen finns det glädje i sorgen.
Ibland har jag funderat om detta kunde hjälpa misshandlade kvinnor att lättare bryta dåliga relationer, att hålla fast vid kärleken men tacka nej för att skydda sig själv (och eventuellt barn) för att sedan sörja relationen. Vad är dina tankar om det här? Något du stött på?